Camilla

lördag 15 augusti 2009

Den svåraste dagen i mitt liv.

Den svåraste dagen i mitt liv var inte den 18 juni 2008 eller den dagen min pappa dog. Den svåraste dagen i mitt liv var den 4 augusti 2009. Det var då jag och mina systar delade upp pappas saker, då blevt det plötsligt så uppenbart att han var död. Där satt vi med pappas tusentalsböcker, hans konst, hans Aaltomöbler och hans älskade glas. Det som en gång var pappa var nu bara saker, är det så vi alla ska sluta?
Jag åkte därifrån med ett trettital böcker, pappas ölglas, hans askkopp och hans Stig Lindberg bonad-var det allt? Är det så livet slutar? Resten ska skänkas.
Uppdelningen gick bra, alla tog det de ville ha, inget bråk- tack och lov.Men att sitta i sin pappas hem och dela upp hans saker är en makaber upplevelse, som vi alla en dag måste göra.
När pappa dog den 1:a mars var det både en lättnad och en chock. Jag såg min pappa sista gången den 5:januari och jag hade en känsla då av att vi aldrig kommer att ses igen. Efter hans död var det så mycket praktiskt att göra, ordna begravning, präst och annat, så jag tror aldrig att jag egentligen insåg vad som hände-förrän nu. Då hade jag ett enormt stöd av Cecilia Wikström, vän och kollega, tillika präst, utan henne hade jag aldrig fått den underbara begravning det blev. Att få arrangera sin pappas begravning är något fint, att välja dikter, sånger och blommor är ett underbart sätt att få en sista hälsning. Jag är mycket glad att jag fick och att jag orkade ordna begravningen helt ensam, det blev mycket personligt.
Men att nu efter ett antal månader sitta och ta hand om pappas saker, var svårt, mycket svårt. Det hela blir inte enklare av vi haft ytterligare ett dödsfall i familjen nyligen, något jag kanske kan återkomma till längre fram i höst.
Min pappa var folkpartist (dock aldrig engagerad) och stor Per Ahlmark anhängare, han älskade inredning,rödvin, jambalaya, litteratur och arkitektur-min pappa var världens vackraste man. När han dog var han 65 år gammal. Mamma sa och säger ofta att jag är pappas tjej, så har det nog alltid varit- jag och pappa!
Pappa var med mig på Riksdagens invigning förra hösten och även om han aldrig sa det så var han så stolt att få vara med. Att få se sin dotter representera "sitt" parti i en Alliansregering var nog mer än han någonsin vågat hoppas på.
Man kan inte sitta och vara ledsen, det jag har lärt mig är att uppskatta det jag har-min mamma min storasyster, mina halvsyskon, en mycket fin styvfar och fantastiska vänner. Man tar så lätt saker och ting för givet, tills de är borta...
Ett annorlunda inlägg-men nu vet ni mer om mig! Och varför jag ibland kan se lite deppig ut..

7 kommentarer:

  1. Blev mycket berörd utav ditt inlägg Camilla. Jag har ännu i mitt 28 åriga liv änsålänge inte haft någon nära anhörig som gått bort. Däremot skräms jag utav tanken på hur det kommer påverka mig när det väl händer. Hur man förändras som människa liksom. Tycker oftast inte du ser deppig ut, möljigtvis allvarlig och sammanbiten. Men hey, det gör det flesta själar som observerar och reflekterar därute, och det är enligt mig inte något negativt alls. Take care!

    SvaraRadera
  2. Tack, vad snäll du är!Ja, man blir förändrad som människa, lite äldre men inte klokare. Dricker öl ur pappas ölglas just nu.
    Vi hörs! Camilla
    Vaddå att jag ser sammanbiten ut-gör jag det?

    SvaraRadera
  3. Hehe....okay, sammanbiten kanske var lite att ta i. Ändrar till fokuserad istället ;P Bara för din skull. Skål förresten!

    SvaraRadera
  4. Skål! Spöregn i Borlänge!
    Lovar att se glad ut nästa gång....

    SvaraRadera
  5. Camilla. Jag känner med Dig och förstår vad Du menar med frågan "Är det så livet slutar?" Jag ställde en liknande fråga när min bror och jag delade upp vårt föräldrahem för några år sedan. Jag minns att jag sa: Det är två människors liv vi nu går igenom. En sådan dag hör definitivt till de svåraste dagarna som de flesta av oss har att ta oss igenom.

    SvaraRadera
  6. Min pappa gick bort för drygt tre årsedan. han blev 75 år. Han hade alkoholproblem och var en s.k. periodare. Dricka sig stupfull varje dag någon månad eller två. Sedan hålla upp nån månad. Sedan på det igen. Mamma och pappa separerade när jag var i tonåren, just pga av alkoholen.

    Exakt när pappa dog, är det ingen som vet. Han dog i sin lägenhet pga att hjärtat hade slutat slå. Förmodligen hade han varit inne i en period med alkhol och glömt att ta sin hjärtmedicin. Kände att de seneaste 10 åren för honom i princip bara var en väntan på att livet skulle bli färdigt. Han bar en stor bitterhet hela sista delen av sitt liv pga skilsmässan. Men att han redan från början hade börjat dricka, måste varit något som har följt honom sedan uppväxten. Jag vet att han blev bortskämd av sin mor som liten. Men det måste ha varit något mer.

    Känner att jag ibland kan ha dåligt samvete eftersom jag oftast undvek att ha ofta kontakt med honom. Anledningen var att han ofta ville låna pengar eftersom han brukade dricka upp månadens pension i sprit. Visst kunde jag "lånat ut" ett par hundra, men kände inte att jag ville vara med och finansiera hans sprit. Vad som helst men inte det. Då var det lättare att hålla sig undan, istället för att säga "nej".

    Har nu efter hans död kännt att jag i sinnet på något sätt har kommit honom närmare. Tänker på tiden när man var liten. Han jobbade 6 dagar i veckan. Var ledig på söndagarna. Då var han uppe tidigt och lagade en riktig brakfrukost till alla. Som en riktig hotellfrukost. När den var avklarad, blev det söndagsprommenad ute i naturen. Söndagarna var mina bästa dagar, eftersom jag då fick umgås med pappa ordentligt.

    Jag har flera gamla svartvita foton av honom. Både från tiden innan jag föddes och strax efter. På bilderna är han yngre än vad jag själv nu är och jag riktigt kan se den där unga killen eller grabben i hans blick. Skulle vilja omfamna och krama honom. Säga till honom att försöka kasta bort det som tynger och som senare fick honom att börja dricka oftare.

    Hela efterspelet efter hans död, blev ett tråkigt kapitel. Min yngre bror, som under senare tid distansierat sig från resten av familjen, uttryckte sina krav på att begravningen inte fick kosta något extra. Han ville inte vara med och lägga sina pengar på det. Trots att pappas livförsäkring täckte begravningen och att det dessutom blev ett par tusenlappar över till oss barn som arv, så var han obeveklig över tanken på att skjuta till lite extra. Däremot så ville han leta rätt på alla pappas tillhörigheter som kunde vara av något värde och som kunde bytas mot pengar. Så stämningen var inte den bästa vid den tiden.

    Jag är glad över att du, Camilla, hade en betydligt finare begravning av din far än vad jag upplevde för min. På något sätt så känns det ändå skönt att det är över, vad det beträffar pappas liv. På något sätt så kändes det som att det var detta han egentligen gick och väntade på. Nu kan jag tänka tillbaka på honom som ett vackert minne som inte en dag helt plötsligt kan ringa till mig och förstöra min känsla genom att fråga om pengar till sprit. Nu är han min fina pappa, så som jag mindes honom från söndagarna.

    SvaraRadera