
De senaste veckorna har skolan hamnat i fokus, inte minst tack vara
Marciej Zarembas artikelserie DN. Idag skrev
PJ Anders Linder en fantastisk ledare i SvD, såväl som
Peter Wolodarski skrev en mycket läsvärd ledare i dagens DN. Äntligen har skolan blivit en het fråga, det var på tiden. För min egen del var det just skolfrågan som fick mig att engagera mig politiskt. Men att lösa all problematik kring svensk skola och lärarrollen, det är inte gjort på en kafferast. Förfallet har pågått i decennier och hur ska man över en natt lösa problemen kring den sjunkande statusen för lärarna. Äntligen börjas det åtminstone fokuseras på de problem den svenska skolan har, men lösningarna lyser med sin frånvaro. För en kort tid sedan träffade jag Stavros Luca, ni vet han från Klass 9A, och vi diskuterade lärarrollen. Han jämförde med sitt hemland Cypern där lärarna har en mycket hög status. Enbart de bästa eleverna söker till lärarutbildningen, den är svår och efter examen kommer examinatorer ut i klassrummen och ser hur läraren beter sig. Däremot har lärarna på Cypern hög lön och kort arbetsdag. Det går naturligvits inte att kopiera Cyperns utbildningspolitik rakt av, men kanske kan vi plocka några russin ur deras skolpolitik.
Jag gick själv på gymnasiet när den stora kommunaliseringen genomfördes, lärarna strejkade, men kommunaliseringen var ett faktum. Man kan inte skylla allt på kommunaliseringen, framför allt då det finns kommuner som skött det exemplariskt, men tiden kring kommunaliseringen blev historisk.Göran Persson, då skolminister, hans akademikerförakt genomsyrade hela skolpolitiken. Lärarna hade det minsann så bra, nu skulle de sättas åt. Och just som Zaremba beskriver i flera av sina artiklar så är det just kommulaiseringen som blev ett skifte i svensk skolpolitik, han visar i sina artiklar att lärarhögskolrna var på drivande i att sprida misstro mot en traditionell kunskapssyn och förminskar lärarens roll i klassrummet. " Om man börjar kalla lärare för mentorer och intalar 11-åringar att de ska "forska" på skoltid då har man med sitt språk reducerat läraren till en undervisningens hjälpreda" skriver Wolodarski i dagens DN.
År efter år har man systematiskat förminskat ämneskunskaper och allt fokus har legat på pedagogiken, vilket har förminskat lärarens roll som kunskapsauktoritet, fortsätter Wolodarski och precis så har det varit.
Jag har själv jobbat som lärare i 7 år, min mamma var lärare och min syster är lärare, men själv vill jag absolut inte tillbaka till yrket. Ett problem i dagens skola är ledarskapet, vilken roll ska rektor spela och vilka har tillsatts som rekorer? På många skolor runt om i Sverige fick man rektorstjänster genom partiboken och ofta var rektor den med lägst utbildning på skolan.
Ett nytt fenomen, som min syster berättade om, är att elever stämmer skolan. PÅ hennes skola var det en elev som stämde skolan och vann, året efter var det 6 elever som skulle stämma skolan. Var är vi på väg? Elever blir kränkta då läraren ber dem ta av mössan- kom igen, vi kan inte ha det så!
Jag anser att kommunaliseringen var fel, staten bör vara huvudman, men problemen är större än så. Vi måste ha bättre lärarutbildningar och högre lön för lärarna. Rektorerna ska ha adekvat utbildning och gärna ha jobbat som lärare. Vi måste återupprätta bildningsidealet och ämneskunskaperna hos våra lärare måste vara prioriterade.PJ Anders Linder skriver " en idé om att skolan ska främja en lång rad värden, där kunskaper bara är ett enda bredvid alla de sociala och politiska." Skolan ska leverera kunskap, så enkelt borde det vara men så är inte fallet.
Trots allt är jag glad att skolan har blivit en "snackis" men lösningarna är långt borta.