En sexarbetares berättelse: Vi finns! "Greta Garbo"

I debatten om sexköpslagen hörs sällan sexarbetarnas egna röster. Idag låter jag därför sexarbetaren "Greta Garbo" komma till tals.

/Camilla


Vi finns!
När Camilla frågade mig om jag ville skriva ett gästinlägg på hennes blogg tackade jag ja utan att tveka då ämnet jag ska blogga om är viktigt. För mig är det extra viktigt då jag är en sådan person som det i den här frågan bara pratas om, aldrig (eller i alla fall väldigt sällan) med.

Om jag ska presentera mig är jag en kvinna i mitten av femtioårsåldern, utflugna barn, singel sedan ca tio år , akademisk utbildning, har större delen av mitt liv arbetat med människor och deras hälsa och välbefinnande, röker inte, men dricker gärna ett glas rött då och då, aldrig använt droger, harmonisk uppväxt bland djur och natur och närvarande föräldrar och flera syskon.


Kanske är det just den harmoniska uppväxten som gett mig respekten för allt levande, att alla är lika mycket värda. Lärt mig att lita till min intuition, till tankens signaler och kroppens signaler. Att försöka se orsak och verkan.

När jag flyttade till eget för tio år sedan var det viktigt för mig att fortsätta hålla mig sexuellt aktiv trots att jag inte ville ha någon ny man att dela vardagen med. Jag försökte ha några olika män att variera med som naturligtvis var medvetna om varandras existens. Men det fungerade inte då svartsjuka kom in i bilden. Där ifrån var steget inte långt till tanken att... tar jag betalt får jag både det sexuella, lite ekonomisk förstärkning, variationen och jag behöver inte göra någon illa.

Något år innan jag fyllde femtio hade jag min första kund. Nu flera år senare har jag många kunder. Jag gör det här på mitt sätt, i min takt och inte enbart för ekonomins skull. Men naturligtvis spelar pengarna in, nu när jag vant mig vid en viss levnadsstandard. Utan den här extra förtjänsten skulle jag få avstå en del bokköp, kurser, ha mindre lägenhet mm. Jag tror också att om jag inte uppehållit det sexuella skulle jag inte fortsatt vara så nyfiken, öppen, positiv och frisk som jag är. Frisk tänker ni, men sex stärker faktiskt motståndskraften. Dessutom kan jag utan ekonomiskt bortfall gå ner i arbetstid och få mer fritid och för mig är det inte så stor skillnad på mötena med mina sexkunder jämfört med mötena i mitt vanliga jobb. Båda går ut på att ge människor välbefinnande och få dem att må bra. Samtidigt blir det en win win situation då även jag får del av måbra biten.

En del kallar mig hora, vissa prostituerad, andra sexsäljare. Några vill ha det till att jag ljuger,att jag är traumatiserad eller att jag måste vara sjuk på något sätt. Det är inte normalt att vilja ha många älskare, okända, i alla fall i början. Jag står för det jag gör, min omgivning vet om min hobby och jag trivs med mina betalande älskare och anser mig själv fullständigt normal. Säkert tänker nu en del att jag glamouriserar prostitutionen. Att jag är den där promillen som inte ska räknas med i det stora. Nu vet varken jag eller någon annan hur stor promillen, eller mer troligt procenten är som säljer sex helt frivilligt, utifrån eget val och därtill trivs med det. Jag vet att jag långt ifrån är den enda och den vetskapen kan alla som vill, skaffa sig. Kanske är det lika många procent som gör det här frivilligt och trivs, som vad det är procent som är tvingade av annan part?

Intresset för den vetskapen är förstås noll, då sexköpslagens egentliga syfte är att signalera hur oaccepterat det är att ha sex mot ersättning, även om det gynnar både säljare och köpare och inte skadar någon. Påtvingat sex utan samtycke, tror jag vi alla är överens om, att det inte är accepterat. Där finns befintliga lagar som reglerar den situationen.

Zonen mellan frivilliga som trivs och påtvingade som tar skada är den intressanta delen. Om man nu vill kalla det intressant. Men det är den delen det bör fokuseras på, enligt mig. Det är personerna här som oftast står modell för hur en sexsäljare är. Det är personerna här som socialarbetare och prostitutionspoliser möter. Vi frivilliga finns inte där och därmed finns vi inte överhuvudtaget? Personerna här är inte hjälpta av ett förbud som straffar alla köpare. Här är det inte själva prostitutionen som är problemet, utan problemet är det som är orsaken till att någon väljer att sälja sex mot sin innersta vilja. Orsaker kan bla vara missbruk, fattigdom (även i Sverige), överdrivet bekräftelsebehov eller destruktivitet. I den här zonen kan en hel del göras om bara viljan finns. Först måste man förstås ta bort den tabubelagda attityden och öppna upp. Man kan informera i högstadier och gymnasier, kanske till och med införa ett ämne där sexualkunskap, gränsdragning, våga säga nej, rasism, humanism, jämställdhet, nätkunskap etc ingår. Informera köpare om typiska saker att vara observant på så de undviker traffickingoffer. Uppmana att anmäla vid misstanke. Uppmärksamma elever som verkar utsatta på något vis (fler personal till skolorna).

Fattigdomen ökar och flera faller mellan stolarna som det är nu, tyvärr. Det man inte ska göra är att skuldbelägga, vilket tyvärr lagen i nuvarande form just gör. Det här är en socialpolitisk fråga i grunden. Lagen gör också att en säljare riskerar både jobb, studier och bostad. Två säljare kan inte heller dela på en lokal utan risk för att åtalas för koppleri.Vid missbruk är det missbruksproblemet som ska åtgärdas. Min tro är att tar man bort skygglapparna, skaffar kunskap och ser till individen istället för att klumpa ihop allt i en och samma påse, skulle mycket vara vunnit.

Varför super Jeppe? frågade sig danska Ludvig Holberg redan på 1700-talet i sin teaterpjäs. Frågan är fortfarande aktuell inte bara i alkohol och prostitutionsdebatten. Hjälper det att förbjuda all alkohol? Hjälper det att förbjuda allt kommersiellt sex utan urskiljning?

Jag tror på en avkriminalisering (inte legalisering) och fokusering på problemen som utgör valet till att sälja sex fast man egentligen inte vill. Valet gör man själv men man kanske inte kan lösa sin situation på annat sätt just då.

Låt sedan de som valt detta utifrån lust och fri vilja få älska som de vill, med eller utan ersättning och med vem de vill och med hur många de vill och hur de vill, med förbehållet att inte störa gatubilden eller annat. För mig är det svårt att se den här sysselsättningen som enda försörjning, men det finns de som åtminstone för en tid, klarar att göra det. De ska naturligtvis få möjligheten att betala skatt och få samma sociala rättigheter som alla andra egna företagare. Idag finns inte den rätten, trots att alla är skyldiga att betala skatt.

En del jämför prostitutionsfrågan med narkotikafrågan. För mig är det inte riktigt samma sak, då sexdriften och behovet av närhet och beröring är något vi föds med. Både män och kvinnor. Behovet av narkotika, liksom alkohol och nikotin är något vi själva skapat. Dessutom är frivilligt sex inte skadligt. Tvärtom.

Nu tackar jag Camilla för äran att ha fått gästa hennes blogg och jag tackar er som läst. För er som tvivlar på om jag finns på riktigt, kan jag säga att jag själv bloggat sedan 2006 om just min verklighet som sexsäljare. Även en bok har det blivit och en del artiklar. Men det är väldigt svårt för frivilliga sexsäljare att få tillgång till det offentliga rummet, då det inte är politiskt korrekt att publicera positivt om prostitution. Jag hoppas att förståelsen finns för att se min verklighet som lika sann som någon annans verklighet. Jag vet som sagt att jag är långt ifrån ensam med att trivas med min sexhobby. Det finns 20, 30, 40, 50-åringar som liksom jag gör detta för att vi gillar sex, nya möten och ekonomisk trygghet. Som vill ha kontroll över sin situation, minska stressen och få mer fritid. Men jag skriver endast utifrån mig själv, mitt liv, min verklighet och för endast min egen talan.
Greta