Every choice has a price!

Så har man kanske gjort sin sista voteringen, det kliade lite i fingrarna att trycka på nej knappen- bara för att göra det en gång till, men vid dena här voteringen om ny skollag fanns det absolut ingen anledning att bråka. Det var lite skolavslutningskänsla i Riksdagen igår, alla var uppklädda och tacktalen avlöste varandra. Och visste var det lite känslosamt, man vet ju inte om man kommer tillbaka eller inte. Och om jag ska bli lite sentimental och sammanfatta de senaste fyra åren så kan jag säga att det gått fort, mycket fort. Jag har absolut inte hunnit allt jag velat! Det jag ångrar är nog att jag var så mesig i början av mandatperioden, jag litade blint på alla och sa aldrig emot, sen hända något...Våren 2008 började jag inse att man faktiskt kan säga ifrån och det är jag som folkvald som själv måste ta ställning till vad jag anser är rätt och fel- inte lyssna på någon tjänsteman. Efter voteringen den 18 juni blev jag sedd som en bråkstake, vilket jag egentligen tycker är fel. Jag har röstat nej en gång, tryckt avstår fyra gånger (tilläggsdirektiven till FRA lagen, uttagsskatt på vindkraft, utredning kring datalagringsdirektivet och min egen motion om leverantörsneutralitet.
)- resten av tiden har jag varit snäll och skötsam. Men jag måste säga att hela parlamentariska systemet har något inbyggt fel. I oktober månad är det motionstid och då ska vi ledamöter spotta ur oss kloka och bra motioner, för att sedan ägna resten av året att avslå våra egna goda förslag.
Under de här fyra åren har jag dels suttit i justitieutskottet (där jag framför allt jobbade med kriminalvårdsfrågor men även en del integritets och säkerhetsfrågor) sen hamnade jag i kulturutskottet (där jag hade ansvar för spelpolitiken, dataspel och ungdomsfrågor) ibland har jag även gästspelat i civilutskottet-utan att lämna något större avtryck.
Riksdagen är en trevlig arbetsplats, kanske för trevlig, kanske är det därför så många klamrar sig kvar alltför länge. Jag har ju tyvärr också sett de mindre trevliga sidorna av riksdagsarbetet och visst har jag tvivlat på om jag verkligen ska ställa upp en manadtaperiod till...Men nu har jag, som ni vet, bestämt mig för att ställa upp en period till, men absolut inte mer. Rökrummet har varit räddningen när man helst av allt bara vill lämna hela skiten, i rökrummet avhandlas allt , stort som smått, det är också där jag fått vänner från andra partier så som Marianne Berg,V, Ulrika Karlsson, M, och Fredrik Federley, C- det som sägs i rökrummet stannar i rökrummet! Men de viktigaste personerna har trots allt varit Agneta Berliner-den gudomliga, kloka kvinnan från Västerås och min politiska sekreterare Ulf Schyldt- han stöttar i vått och torrt och lojalare medarbetare går inte att finna.
Nej, solen skiner och jag ska stressa iväg till sommarstugan, inte sitta här och vara sentimental!
Vi hörs efter helgen!
Bara en sista sak, läs det här, så har ni nåt att uppröras över...