Visst är vi alla medvetna om att vi blir äldre, även om det inte alltid känns så. Men ibland blir det så otroligt uppenbart. Som i fredags då Mattias Svensson hade release av sin bok Glädjedödarna. Inledningen var lugn, skumpa och mingel, vilket passar oss 70talister utmärkt. Låg musik och vuxenprat, kindpussar och artiga fraser. Men när raveikonen Anders Varveus framåt halvnio förtrollade lokalen till en ravefest, då var det många som kände sig väldigt gamla. Kanske var raveidén en hyllning till gamla Docklands, som många av oss besökte på det tidiga 90talet, men då var då, de flesta av oss på festen närmare sig 40 med stormsteg och det som var lattjo 1994 var nu bara jobbig och störande musik! Det är inte bara gamla foton som kan få oss att inse att tiden går...
Jag kom just tillbaka från ett sjukhusbesök (nejdå inget som hade med ravefesten att göra) men det är något läskigt med sjukhus. Jag får alltid för mig att jag ska dö när jag besöker sjukhus, kanske är det den sterila inredningen, doften av desinfektionsmedel eller bara hjärnspöken. Eller är det så att Anders Borg har rätt, landsting är farligare än knark??
